Denna sida är arkiverad.

Uppgifter som publicerats efter 5.4.2022 finns på den förnyade webbplatsen.

Gå till den nya statistiksidan.

Förändringar i Nationalräkenskaper 1999 enligt ENS95 (1/2000)

Tidsserier för nationalräkenskaper åren 1975-98*

De viktigaste ändringarna

Sammanfattning av ändringarnas konsekvenser

Ändringar i den svenska terminologin

Huvudaggregat

Tidsserier för nationalräkenskaper åren 1975-98*

De nya tidsserier över nationalräkenskaperna åren 1975-1998* är slutresultatet av den mest omfattande revideringen av nationalräkenskaperna som genomförts sedan 1979, då nationalräkenskaperna för Finland reviderades i överensstämmelse med Förenta Nationernas rekommendation SNA68 (Systems of National Accounts 1968). Den här gången har behovet av en revidering aktualiserats av antagandet av den senaste versionen av den internationella rekommendationen, SNA93, och av att det Europeiska nationalräkenskapssystemet har reviderats och harmoniserats i överensstämmelse med SNA93. Det Europeiska nationalräkenskapssystemet ENS95 tillämpas av Europeiska Unionens medlemsländer och används både för uppföljning av den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna och för flertalet administrativa ändamål inom EU. För att garantera att uppgifterna beräknas på möjligast enhetligt sätt och inrapporteras till EU enligt en fastställd tidtabell har EU antagit en ny nationalräkenskapsförordning.

EU-administrationen förutsätter att revideringen av nationalräkenskaperna sker enligt enhetliga metoder och att uppgifterna är så heltäckande som möjligt. I nationalräkenskaperna bör upptas all ekonomisk verksamhet, både sådan som är registrerad/statistikförd och sådan som inte är det. Samma krav ingår i princip i de tidigare internationella rekommendationerna om nationalräkenskaper, men det får en särskild betydelse inom EU. Kravet på heltäckande uppgifter är viktigt framför allt på grund av EU-budgetens storlek och för fastställandet av de avgifter som medlemsländerna skall betala till EU. De källmaterial och metoder som används vid uppgörande av nationalräkenskaperna i Finland är redan nu i det närmaste heltäckande, varför kravet inte har medfört några större förändringar beträffande uppgifterna.

De viktigaste ändringarna

Sektorräkenskaperna beskriver det ekonomiska händelseförloppet från produktion till förmögenhet

En av viktigaste nyheterna är de nya sektorräkenskaperna, som ger en bild av det ekonomiska händelseförloppet från produktion till förmögenhet. Det innebär att den sedvanliga analysen av produktionen efter näringsgren (skogsbruk, industri, osv.) kompletteras med en beskrivning ur producentsektorns - t.ex. företagens eller hushållens - perspektiv. Näringsgrensräkenskapernas basenhet är arbetsstället, medan sektorperspektivet utgår från institutionella enheter för beslutsfattande.

Nya indelningar

Sektorindelningen av institutionella enheter för beslutsfattande (den institutionella sektorindelningen) är oförändrad på huvudklassnivå, även om klassernas inbördes ordning har ändrats något. Klassernas innehåll har justerats. Sektorn finansiella institut har uppdaterats, och bostadssammanslutningar, tidigare klassificerade som icke vinstsyftande sammanslutningar i Finland, har flyttats till företagssektorn som en egen undergrupp. Omklassificeringen år 1993 av Finlands arbetspensionsanstalter är ännu i kraft, vilket innebär att de även enligt det nya systemet räknas till undergruppen socialförsäkringsfonder inom den offentliga sektorn. Även de enheter som handhar arbetslöshetsförsäkring räknas liksom tidigare till socialförsäkringsfonderna. Gränsdragningen mellan företagssektorn och hushållssektorn har justerats.

ENS95 tillämpar EU:s nya näringsgrensindelning NACE Rev.1, som baserar sig på FN:s näringsgrensindelning ISIC Rev.3. I Finland har en NACE-baserad indelning varit i användning inom nationalräkenskaperna på publikationsnivå ända sedan 1993, vilket innebär att man behövt genomföra endast mindre justeringar i den tidigare indelningen. Den största ändringen är att näringsgrenen tillhandahållande av vägar och järnvägar flyttats från grupp K (företagstjänster) till näringsgren I (samfärdsel).

Hushållens konsumtionsutgiftsindelning har i konsekvens med den internationella COICOP-klassifikationen omvandlats till en indelning av individuella konsumtionsutgifter. Kapitalvaruindelningen, som används för att beskriva investeringar, har reviderats och utvidgats i enlighet med indelningen av tillgångar enligt ENS95. Även den offentliga sektorns ändamålsindelning (COFOG) har reviderats.

Utvidgat kapitalbildningsbegrepp

De största konsekvenserna har revideringen av nationalräkenskaperna haft i fråga om investeringar. Kapitalbildningsbegreppet utsträcks att omfatta även anskaffning av immateriella fasta tillgångarsåsom datorprogramvara, mineralprospektering samt litterära, musikaliska och andra originalverk. Den största posten är programvaruinvesteringar: 6,7 miljarder mark år 1995.

Från lagerkapital överförs odlade tillgångar (såsom mjölkboskap) till fasta bruttoinvesteringar. Köttboskap behandlas liksom tidigare som lagerinvesteringar. Under kapitalbildning bokförs även kostnader förenade med överföring av äganderätt, bl.a. den andel av överlåtelseskatten som hänför sig till överlåtelse av fasta tillgångar eller mark.

I ett senare skede kommer kapitalbildning även att uppta nettoanskaffning av värdeföremål (ädelstenar, konstföremål o.dyl.). Uppgifter saknas för närvarande om dessa.

Utvidgat kapitalförslitningsbegrepp

I nationalräkenskaperna motsvaras avskrivningar av begreppet kapitalförslitning, som avser den kapitalinsats som har använts inom produktionen. I de nya nationalräkenskaperna har begreppet utvidgats att gälla även den offentliga sektorns infrastrukturinvesteringar: vägar, broar, tunnlar och liknande anläggningar, för vilka förslitning tidigare inte har bokförts. Ändringen medför en höjning av den offentliga sektorns förädlingsvärde om 4,5 miljarder mark år 1995, vilket innebär att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten ökade med en procentenhet till 20 procent. Ändringen påverkar inte den offentliga sektorns underskott.

Kapitalförslitningen ökade även på grund av att man i samband med revideringen av nationalräkenskaperna var tvungen att ta i bruk nya, kortare livslängder för kapitaltillgångar.

Nya inkomstbegrepp

I de nya nationalräkenskaperna ingår som en parallell till driftsöverskott ett nytt begrepp - sammansatt förvärvsinkomst (mixed income). Det förekommer enbart inom hushållssektorn och avser sådana hushållsinkomster som är sammansatta av företagares arbetsinkomst och vinst av yrkesutövande.

För varje ekonomisk sektor går det att beräkna en sektorinkomst, analogt med nationalinkomsten. Sektorinkomsten kallas primärinkomst (primary income) och utgör den inkomst som sektorns ekonomiska enheter erhåller genom sitt deltagande i produktionen och/eller som ersättning för att ställ finansiella eller andra tillgångar till en annan ekonomisk enhets förfogande. Inkomsten kan vara löntagarersättning, produktions- och inkomstskatt minus subventioner, verksamhetsöverskott eller blandinkomst eller kapitalinkomst.

Bruttonationalinkomst hette tidigare GNP (gross national product) på engelska. Den engelska termen har nu ändrats till GNI (gross national income). I Finland har GNP redan i flera års tid översatts med bruttonationalinkomst (BNI), och samma svenska term används nu också för GNI.

Bruttonationalinkomsten, BNI, beräknas i nominala och reala termer, i likhet med den disponibla nationella inkomsten.

Ett nytt konsumtionsbegrepp

I nationalräkenskaperna enligt SNA68 analyserades konsumtionen enbart ur ett konsumtionsutgiftsperspektiv. I de nya nationalräkenskaperna ingår begreppet faktisk konsumtionparallellt med begreppet konsumtionsutgifter. Konsumtionsutgifterna allokeras till den sektor som är den slutliga konsumenten. Beräkningen förutsätter att konsumtionsutgifterna indelas i två grupper: individuella respektive kollektiva. Individuella konsumtionsutgifter (t.ex. offentliga sektorns utbud av hälsovårds-, utbildnings- och socialtjänster) allokeras till hushållen, medan kollektiva konsumtionsutgifter kvarstår i den offentliga sektorn. I den faktiska individuella konsumtionen ingår både konsumtionsutgifter som hushållen själva betalat, och tjänster som erhållits utan vederlag. Den kollektiva konsumtionen omfattar sådana konsumtionsutgifter som inte går att allokera till enskilda hushåll eller personer, t.ex. offentlig förvaltning, lagstiftning och försvar.

Begreppet faktisk konsumtion underlättar jämförelser mellan olika länder där t.ex. hälsovården i vissa länder sköts i privat regi, i andra i offentlig regi.

För att inkomster och konsumtion fortsättningsvis skall balansera behövs det ett motsvarande inkomstbegrepp. Det motsvarande inkomstbegreppet till vederlagsfria individuella tjänster samt ersättningar för varor och tjänster som betalats ur socialförsäkringsfonder utgörs av transfereringar in natura. En parallell till begreppet disponibel inkomst är justerad disponibel inkomst, i vilket transfereringar in natura har beaktats.

År 1995 uppgick hushållens faktiska konsumtion till 374 miljarder mark och konsumtionsutgifterna till 280 miljarder. Skillnaden, 94 miljarder mark, utgörs av värdet av den offentliga sektorns och de icke vinstsyftande sammanslutningarnas utbud av individuella varor och tjänster, dvs. transfereringar in natura.

Ny gränsdragning mellan konsumtionsutgifter och sociala förmåner

Den av Folkpensionsanstalten (FPA) ersatta andelen av läkemedels-, hälsovårds- och liknande utgifter bokförs som offentliga konsumtionsutgifter och överförs som transfereringar in natura till hushållens faktiska konsumtion. Ändringen medför en minskning av socialförsäkringsförmånerna och hushållens konsumtionsutgifter med 3-5 miljarder mark på årsnivå, men påverkar inte sparandet. Tidigare fördes ersättningarnas bruttobelopp till socialskyddsförmåner utbetalda av FPA och till hushållens konsumtionsutgifter.

Genom den nya gränsdragningen elimineras kopplingen mellan offentliga konsumtionsutgifter och den offentliga sektorns produktion. Enligt tidigare finländsk nationalräkenskapspraxis bokfördes skillnaden mellan produktion och försäljning, dvs. det dåvarande begreppet produktion för eget bruk, bland offentliga konsumtionsutgifter. Det nuvarande begreppet för detta är övrig icke marknadsproduktion. Som den offentliga sektorns slutliga konsumtion bokförs nu både varor och tjänster som inköpts på marknaden för vidare förmedling till hushållen och övrig icke marknadsproduktion.

Ändringar i sättet att fastställa produktionen

Produktion för egen slutlig användning

Vid beräkning av produktionen för en bransch eller sektor anges produktionen för egen slutlig användning separat, antingen som konsumtion eller som fast bruttoinvestering. Typiska exempel på produktion för egen konsumtion är jordbruksprodukter som produceras för eget bruk eller bostadstjänster i ägarbebodda bostäder. Egen fast bruttoinvestering kan utgöras av t.ex. programvaruproduktion eller bostadsbyggande.

Jordbruk

Jordbruksproduktionen beräknas till bruttobelopp: i produktionen ingår även mellanprodukter som gården producerar för eget bruk, t.ex. spannmål som odlas som boskapsfoder. Tidigare upptog produktionskontot inte produktion och användning av insatsvaror.

FISIM - indirekt mätta finansiella tjänster

Det tidigare begreppet kalkylmässig banktjänsteavgift har ersatts med begreppet indirekt mätta finansiella tjänster. Begreppet avser den del av kreditinstitutens produktion som inte täcks av faktiska betjäningsavgifter som debiteras kunderna. Tills vidare beräknas produktionen på samma sätt som tidigare som skillnaden mellan erhållna och utbetalda räntor och anges som insatsförbrukning i en konstruerad marknadsproduktionssektor. På så sätt påverkas inte bruttonationalprodukten. Efter år 2002 kommer indirekt mätta finansiella tjänster även att fördelas efter faktisk användning på slutlig förbrukning och export. Denna ändring kommer att medföra en ökning av bruttonationalprodukten.

Ändringar i utrikeshandeln

Varuimporten har hittills värderats CIF, inklusive transport- och försäkringskostnader vid importlandets gräns. I de nya nationalräkenskaperna bokförs både importen och exporten på den totala ekonomins nivå till sitt FOP-värde (fritt ombord på fartyg vid exportlandets tullgräns). Motsvarande ändringar har gjorts i fråga om transport- och försäkringstjänster. För Finlands del innebär ändringen en förbättring av handelsbalansen, men däremot en försämring av tjänstebalansen. Varken varu- eller tjänstebalansen eller bytesbalansen påverkas av ändringen. Vid beräkningar på produktgruppsnivå används fortfarande CIF-värden.

Varor som importerats och exporterats för förädling ingår numera i utrikeshandeln, medan de tidigare rensades bort ur export- och importsiffrorna.

Korrigeringarna medförde att importen för år 1995 ökade med 2,1 procent och exporten med 0,9 procent.

Ändringar gällande skatter, subventioner och kapitaltransfereringar

Indelningen av produktskatter och övriga produktionsskatter, de tidigare varuanknutna skatterna respektive övriga indirekta skatterna, har ändrats i någon mån. Den viktigaste ändringen är att stämpelskatten (och överlåtelseskatten) bokförs som produktskatter. Tidigare upptogs de bland övriga indirekta skatter och obligatoriska avgifter.

På subventionssidan har de största ändringarna gjorts i fråga om jordbrukssubventioner. Största delen av CAP-stöden under EU:s gemensamma jordsbrukspolitik bokförs nu som produktsubventioner, medan de tidigare hörde till övriga subventioner. Skördeskadeersättningarna har flyttats från kapitaltransfereringar till övriga produktionssubventioner. Man har gått in för prestationsprincipen vid bokföringen av subventioner, vilket bl.a. medför ändringar i siffrorna för jordbruksproduktionen för vissa statistikår.

Erhållna EU-subventioner skall enligt huvudregeln i det nya nationalräkenskapssystemet bokföras direkt från utlandet till subventionsmottagaren. Tidigare bokfördes de först som transfereringar uppburna av staten från utlandet, och sedan som subventioner utbetalda av staten. Ändringen höjde bruttonationalprodukten 1995 med 2,9 miljarder mark, men påverkar inte den offentliga sektorns nettoupplåning.

Vid bokföringen av produktskatter och direkta skatter har man övergått från kontantprincipen till prestationsprincipen, vilket har genomförts så att kassakonteringen dateras efter transaktionshändelsen. Det här medför ändringar i bl.a. statens och kommunernas finansiella sparande samt hushållens disponibla inkomst under vissa år.

De nya nationalräkenskaperna känner inte till några obligatoriska avgifter, utan dessa ingår bland övriga direkta skatter. Böter räknas till andra transfereringar.

Ändringar i beräkningen av räntor

I nationalräkenskaperna enligt ENS95 bokförs ekonomiska transaktioner i regel enligt prestationsprincipen, vilket har medfört ändringar i fråga om skatter och subventioner, men även gällande bokföringen av räntor. I de nya nationalräkenskaperna har statens ränteinkomster och -utgifter periodiserats enligt prestationsprincipen fr.o.m. år 1997, det första år för vilket periodiserade uppgifter finns att tillgå. Bland statens räntor upptas numera även periodiserade emissionsvinster och -förluster.

Även ränteinkomst- och ränteutgiftsnivåerna har justerats. Korrigeringar har utförts speciellt inom företagssektorn, där inkomsterna steg med 13 procent, utgifterna sjönk med 9 procent och nettoränteinkomsterna ökade med närmare 5 miljarder mark år 1995.

Ändrade sysselsättningsuppgifter

I anslutning till nationalräkenskapsuppgifterna anges, utöver uppgifter om antalet sysselsatta och arbetstimmar, även uppgifter om befolkning och arbetslöshet.

Uppgifterna om sysselsättning och arbetsinsats har korrigerats uppåt på basis av jämförelser med arbetskraftsundersökningen. Korrigeringen har gjorts för att säkra täckningen, speciellt för att inkludera den gråa ekonomin och för att korrigera sysselsättningsbegreppet. Nationalräkenskapernas sysselsättningsbegrepp mäts i personer. Inom vissa branscher beräknades sysselsättningen tidigare i antalet årsarbetstagare, vilket innebar att deltidsanställda omräknades till heltidsekvivalenter (full time equivalent). En ökning i antalet sysselsatta svarar därför bara delvis av en motsvarande produktionsökning. Ändringen innebar att antalet sysselsatta år 1995 ökade med 4,8 procent, medan antalet arbetstimmar ökade med endast 2,3 procent.

Tidigare genomförda ändringar i enlighet med ENS95

I samband med den föregående ändringen av nationalräkenskapernas basår som genomfördes 1993, gjorde man redan på förhand vissa ändringar i enlighet med SNA93 och ENS95 som man då hade kännedom om. Till dessa ändringar hörde bl.a. att finansiell leasing bokförs som en investering i leasingtagarens bransch och sektor, att återinvesterade vinstmedel upptas under Finlands respektive utlandets kapitalinkomster och -utgifter, samt att vissa licens- och kontrollavgifter till offentliga sektorn bokförs som serviceavgifter i stället för indirekta skatter.

Säkrande av täckningen

Vid utvecklingen av de nya räkenskaperna har särskild vikt fästs vid att säkra en heltäckande uppgiftsbas. Den viktigaste garantin för detta utgörs av Statistikcentralens företagsregister samt näringsskattematerialet, vilket är en sammanställning av företagsuppgifter ur företagsregistret, skattestyrelsens register och Statistikcentralens företagsstrukturstatistik. Därutöver har man med hjälp av olika metoder och uppgiftskällor gjort en uppskattning av den oregistrerade gråa ekonomi som eventuellt förekommer inom olika branscher. Man har inte gjort något försök att uppskatta omfattningen av den olagliga ekonomin. De viktigaste källorna är de utredningar som utförts för Statistikcentralens räkning av Pekka Lith samt arbetskraftsundersökningens uppgifter om sysselsättning och arbetsinsats. På grund av det sätt på vilket nationalräkenskaperna upprättas har man emellertid inte kunnat ange den uppskattade omfattningen av den totala dolda ekonomin som en separat post.

År 1995 nytt basår för beräkningar till fasta priser

Nytt basår för beräkning av värden till fasta priser är 1995. Liksom tidigare anges näringsgrensvisa uppgifter om produktion och kapitalbildning, konsumtionsutgifter, export och import samt lagerinvesteringar till fasta priser. En nyhet är det att brutto- och nettonationalinkomsten samt den disponibla nationella inkomsten anges i reala tal, beräknade enligt basårets prisnivå. Vid fastprisberäkningar används basårets faktiska priser och underposterna summeras till fastprisaggregat för åren i serien. På lång sikt kommer man att införa årligt byte av basår vid fastprisberäkningar, så att basåret alltid utgörs av det föregående året.

Sammanfattning av ändringarnas konsekvenser

Finlands bruttonationalprodukt under 1990-talet var något högre enligt ENS95 än man tidigare beräknat. År 1995 var bruttonationalproduktens värde 565 miljarder mark, 14,7 miljarder mark eller 2,7 procent mer än tidigare beräknat.

Ökningen beror i främsta hand på ändringar i begreppsapparaten, samt i någon mån även på de nya uppskattningar man har gjort beträffande den gråa ekonomins omfattning. Den viktigaste begreppsliga ändring som medför en ökning av bruttonationalprodukten är den nya definitionen av investeringar. Immateriellt fast kapital, speciellt datorprogramvara, ingår nu i kapitalbildningen, istället för att som tidigare bokföras som löpande kostnader.

Ändringen medför att kapitalbildningens värde under 90-talet var 7-13 procent högre än man tidigare hade beräknat. Värdet av de immateriella investeringarna uppgick år 1995 till ca 8 miljarder mark.

Nationalprodukten och den offentliga sektorns andel ökar även på grund av utvidgningen av kapitalförslitningsbegreppet, det begrepp som motsvarar avskrivningar. I det nya systemet anses även vägar och andra mark- och vattenanläggningar vara utsatta för förslitning. Ändringen innebär en ökning av bruttonationalprodukten för år 1995 med 0,8 procent.

Den ekonomiska utvecklingen i Finland under depressionsåren, uttryckt i termer av utvecklingen av bruttonationalproduktens volym, framstår som något jämnare än tidigare. Nedgången i BNP-volymen var som störst 6,3 procent år 1991 enligt de nya uppgifterna. Tidigare uppmätte man en nedgång på 7,1 procent. Å andra sidan innebar uppsvinget ur depressionen 1994 och 1995 en något mindre tillväxt än tidigare beräknat. Förändringarna beror till största delen på de ändringar i branschernas relativa andelar som skedde då bruttonationalproduktens basår ändrades från 1990 till 1995. Enligt de nya beräkningarna hade konjunkturkänsliga näringar som t.ex. byggverksamhet och primärproduktion 1995 en betydligt mindre produktionsandel än de hade år 1990 enligt de gamla beräkningarna. Samtidigt har industrins samt fastighets- och företagstjänsternas andel ökat.

Den offentliga sektorns finansiella sparande förbättrades enligt de nya nationalräkenskaperna under de flesta åren. Förändringen beror i främsta hand på korrigeringar av periodiseringen av skatter och subventioner samt på ändringar i metoden för att beräkna statens räntor. År 1995 var nettoupplåningen 21 miljarder mark, 8 miljarder positivare än tidigare beräknat.

Hushållens disponibla inkomst och spargrad är på en något lägre nivå än tidigare. Förändringen beror främst på korrigeringar av hushållens företagarinkomster samt ränteutgifter och -inkomster, liksom på korrigeringar av periodiseringen av skatter. Den disponibla inkomsten uppgick år 1995 till 297 miljarder mark, knappt 12 miljarder mindre än tidigare beräknat. Spargraden var 6,0 procent av den disponibla inkomsten, tidigare 6,4 procent.

Ändringar i den svenska terminologin

I samband med revideringen har följande termer ändrats:

företagarverksamhet -> marknadsproduktion

offentlig verksamhet + icke vinstsyftande verksamhet (övrig verksamhet) -> icke-marknadsproduktion

totalproduktion -> produktion

produktion för eget bruk -> övrig icke-marknadsproduktion

producentpris -> baspris (basic price)

vara -> produkt

löner och arbetsgivares socialskyddsavgifter -> ersättningar till anställda

indirekta skatter -> skatter på produktion och import

varuanknutna skatter/subventioner -> produktskatter/ produktsubventioner

övriga indirekta skatter -> övriga produktionsskatter

kalkylmässig banktjänsteavgift -> indirekt mätta finansiella tjänster

GNP -> GNI, på svenska som tidigare BNI = bruttonationalinkomst

Huvudaggregat

BNP, bruttonationalprodukten, till marknadspris är det slutliga resultatet av produktionsaktiviteten hos inhemska produktionsenheter. Den kan definieras på tre olika sätt: som summan av förädlingsvärden brutto för de olika institutionella sektorerna eller de olika branscherna plus produktskatter minus subventioner; som summan av inhemska institutionella enheters slutliga användning av varor och tjänster (faktisk konsumtion och bruttoinvestering), plus export minus import; som summan av inkomster (ersättningar till anställda, skatter minus subventioner på produktion och import, driftsöverskott brutto och sammansatt förvärvsinkomst). (ENS 8.89).

NNP, nettonationalproduktion, till marknadspris erhålls genom att dra av kapitalförslitning från BNP (ENS 8.90).

Förädlingsvärde (netto)är det värde som genereras av varje enhet som har en produktionsaktivitet. För marknadsproduktion beräknas det genom att man från enhetens produktion drar av insatsförbrukningen av varor och tjänster. Förädlingsvärdet för icke-marknadsproduktion beräknas genom att räkna ihop ersättningar till anställda, kapitalförslitning samt eventuella skatter på produktion och import. (ENS 8.11).

BNI, bruttonationalinkomst, innefattar hela den primära inkomst som erhålls av inhemska institutionella enheter: ersättningar till anställda, skatter minus subventioner på produktion och import, driftöverskott brutto och sammansatt förvärvsinkomst brutto. BNI är lika med BNP minus primär inkomst som inhemska enheter betalar till utländska enheter plus primär inkomst som inhemska enheter erhåller från utlandet. Nationalinkomst är ett inkomstbegrepp, vilket är tydligare om det uttrycks i nettotermer, dvs. efter avdrag för kapitalförslitning. (ENS 8.94).

Primärinkomst är inkomst som erhålls av inhemska ekonomiska enheter genom deltagande i produktionen, och ersättning som ägare av finansiella eller liknande tillgångar uppbär för att ställa sina tillgångar till andra enheters förfogande. Primärinkomst kan vara ersättningar till anställda, skatter minus subventioner på produktion och import, driftsöverskott, sammansatt förvärvsinkomst eller kapitalinkomst.

Driftsöverskottet, netto fås genom att från förädlingsvärdet dra av ersättningar till anställda, skatter minus subventioner på produktion och import samt kapitalförslitning. Det är överskottet eller underskottet på produktionsaktiviteterna innan man har beaktat räntor, arrenden eller övriga avgifter. Det motsvarar den inkomst som produktionsenheten erhåller av egen användning av produktionsutrustningen. (ENS 8.18).

Sammansatt förvärvsinkomst är en saldopost i inkomstbildningskontot för personliga företag i hushållssektorn. Saldoposten motsvarar ersättning för arbete som utförs av ägaren eller av hans familjemedlemmar och innefattar hans vinst som företagare. (ENS 8.19).

Konsumtionsutgifter består av inhemska institutionella enheters utgifter för varor och tjänster, som används för direkt tillfredsställelse av individuella behov eller önskemål eller kollektiva behov hos medlemmar i en gemenskap. Konsumtionsutgifter kan förekomma på inhemskt territorium eller utomlands. Konsumtionsutgifter förekommer hos hushåll, det offentliga och icke vinstsyftande organisationer som tillhandahåller hushållen tjänster. Företag, finansiella institut och försäkringsanstalter har inte konsumtionsutgifter. (ENS 3.74-3.80).

Faktisk konsumtion består av varor eller tjänster som förvärvas av inhemska institutionella enheter för den direkta tillfredsställelsen av mänskliga behov, såväl individuella som kollektiva. En del av varorna och tjänsterna kan tillhandahållas som transfereringar in natura.

Hushållens faktiska konsumtion består av varor och tjänster som hushållen själva skaffat och av varor och tjänster som hushållen erhållit som sociala förmåner in natura av icke vinstsyftande sammanslutningar eller det offentliga. Exempel på det sistnämnda är offentliga hälsovårds-, utbildnings- och socialtjänster.

Det offentligas faktiska konsumtion består av kollektiva tjänster som alla samhällsmedlemmar eller medlemmar av vissa grupper tillhandahålls av offentliga sektorn. Exempel på sådana kollektiva tjänster är förvaltningen, försvaret och miljövården. (ENS 3.81-3.88).

Fast bruttoinvesteringbestår av inhemska producenters förvärv, minus avyttringar, av fasta tillgångar under en given period. Fasta tillgångar är materiella eller immateriella tillgångar som används mer än ett år upprepat eller kontinuerligt i produktionsprocesser. (ENS 3.102).

Lagerinvesteringar mäts som värdet av uppbyggnad av lager minus värdet av uttag ur lager och värdet av alla återkommande lagerförluster. Lager kan bestå av råvaror, insatsvaror, varor i arbete, färdigvaror och handelsvaror. (ENS 3.117-3.119).

Exportav varor och tjänster består av transaktioner av varor och tjänster (försäljning, byte, gåvor, donationer) mellan inhemska och utländska subjekt. (ENS 3.128).

Import av varor och tjänster består av transaktioner av varor och tjänster (köp, byte, gåvor, donationer) från utländska till inhemska subjekt. (ENS 3.129).

Disponibel inkomst är en saldopost i kontot för sekundär inkomstfördelning. Saldoposten återspeglar löpande transaktioner och består av sektorns primärinkomst plus erhållna inkomsttransfereringar och minus alla inkomsttransfereringar som skall betalas. Den disponibla inkomsten kan användas för konsumtion eller sparande. (ENS 8.31).

Justerad disponibel inkomst är motsvarande post i kontot för sekundär inkomstfördelning av inkomster in natura.

Sparande är saldoposten i inkomstanvändningskontona. Sparande är det (positiva eller negativa) belopp som återstår efter de löpande transaktionerna och som etablerar länken till kapitalbildningen. Om sparandet är positivt, kommer den icke använda inkomsten att användas till förvärv av tillgångar eller till att betala av skuldförbindelser. Om sparandet är negativt, avvecklas vissa tillgångar eller ökar vissa skuldförbindelser. (ENS 8.42-8.43).

Finansiellt sparande/nettoupplåning visar antingen ett finansiellt sparande: det belopp som är tillgängligt för en enhet eller en sektor att finansiera andra enheter eller sektorer, eller en nettoupplåning: det belopp som en enhet eller en sektor måste låna från andra enheter eller sektorer. (ENS 8.47).


Senast uppdaterad 18.6.2007

Instruktion för hänvisning:

Finlands officiella statistik (FOS): Nationalräkenskaper, årsvis [e-publikation].
ISSN=1798-0615. 2003, Förändringar i Nationalräkenskaper 1999 enligt ENS95 (1/2000) . Helsingfors: Statistikcentralen [hänvisat: 26.11.2024].
Åtkomstsätt: http://www.stat.fi/til/vtp/2003/vtp_2003_2004-06-15_men_999_sv.html