Industriproduktionen i Finland - åren av tillväxt

Under hela självständighetstiden har industriproduktionen varit en livsviktig tillväxtmotor för Finlands ekonomi. Under åren 1925-2006 har industriproduktionen ökat med i medeltal drygt 5 procent per år, trots att andra världskriget och två ekonomiska lågkonjunkturer infallit under perioden. Ända till början av 2000-talet ökade industriproduktionen betydligt snabbare än totalproduktionen i Finland. Tillväxten av industriproduktionen i Finland har tydligt överskridit den genomsnittliga tillväxttakten för industriproduktionen i industriländerna.

Det finns statistikuppgifter om volymindexet för industriproduktionen sedan år 1925. Då upplevde industriproduktionen i Finland en tid av kraftig tillväxt tack vare de ekonomiska tillväxtåren efter första världskriget ända till slutet av 1920-talet. Europa återuppbyggdes efter första världskriget och i synnerhet träindustrivaror exporterades i stor utsträckning.

Volymindex för industriproduktionen 1925-2006 (1938=100)

1930-talets depression kort i Finland

Den världsomfattande lågkonjunkturen började hösten 1929 efter att börskurserna rasat i New York. Inverkan av den påföljande lågkonjunkturen under 1930-talet syntes i Finland tidigare än på andra håll i Europa: ökningen av ekonomin blev långsammare redan år 1929. Samma år avtog också tillväxten av industriproduktionen tydligt från tillväxttakten på mer än 10 procent under de föregående åren. Under åren 1930-31 råkade industriproduktionen i Finland ut för en av historiens kraftigaste lågkonjunkturer.

Problemen inom industriproduktionen i Finland var inte direkt en följd av börsraset i New York. De största problemen föranleddes av problemen på den internationella marknaden gällande träindustrin, dvs. tidsperiodens viktigaste industribransch. Sovjetunionen trädde in på den internationella trävarumarknaden genom att dumpa priserna nedåt. Samtidigt avtog den internationella efterfrågan inom träindustrin som följd av 1930-talets lågkonjunktur. Dessa faktorer förorsakade näringsgrenen allvarliga problem, som också kunde ses som produktionsnedgång under åren 1930 och 1931.

I Finland var lågkonjunkturen under 1930-talet betydligt kortare och svagare än annanstans i världen. Industriproduktionen började åter växa redan år 1932. Den internationella konkurrenskraften för industrin i Finland förbättrades av devalveringen av marken åren 1931-32, som till sin storlek var 50 procent i förhållande till dollarn och 15 procent i förhållande till pundet. Industriproduktionen ökade mycket kraftigt under åren 1933-38 främst tack vare exporten, som bäst över 20 procent på årsnivå.

Produktionen rasade under krigsåren

År 1938 började industriproduktionens tillväxttakt avta till följd av den ökande politiska osäkerheten i världen. År 1939 bröt det andra världskriget ut. Den internationella handeln krympte och var nästan obefintlig under krigsåren. Industriproduktionen minskade kraftigt under de två första krigsåren. Kraschet var relativt sett det största under hela referensperioden 1925-2006.

Under krigen förekom det en tillväxttopp inom industriproduktionen år 1943, men den följdes genast följande år av en tydlig produktionsnedgång. Finlands industriproduktion bestod under krigsåren 1939-45 huvudsakligen av produktionen av krigsförnödenheter.

Återuppbyggnaden höjde efterfrågan

Trots att början av krigstiden präglades av ett kraftigt ras inom industriproduktionen, kom industrin snabbt över krigen. Under det första fredsåret 1946 ökade industriproduktionen med mer än 20 procent och uppnådde samma år en högre nivå än någonsin under tiden före krigen. Under perioden efter krigen 1946-51 ökade industriproduktionen mycket kraftigt.

Den snabba ökningen berodde på flera faktorer. Till att börja med ökade återuppbyggnaden efter kriget efterfrågan inom industrin. För det andra devalverade Finland valutan flera gånger under åren 1945 och 1949, vilket accelererade västexporten. På grund av samverkan av två devalveringar år 1949 steg markens kurs i förhållande till dollarn med 70 procent. För det tredje fällde den internationella rätten en dom beträffande Finlands krigsskadestånd, som till stor del betalades med hjälp av industriprodukter. Skadeståndets andel av hela industriproduktionen var betydlig från år 1946 ända till år 1952. Till sin storlek motsvarade krigsskadeståndet till och med 4 procent av hela landets bruttonationalprodukt.

År 1951 ökade Koreakriget exporten genom att förorsaka en enorm köpvåg gällande krigsförnödenheter och vidare en internationell högkonjunktur. Detta syns som en topp också i industriproduktionsvolymen i Finland. Från år 1950 till år 1951 ökade industriproduktionen med omkring en sjättedel. Efter högkonjunkturen avtog exportefterfrågan snabbt genast följande år och både importregleringen och en sträng penningpolitik försvagade Finlands ekonomi. Efter ett år med kraftig tillväxt sjönk industriproduktionen år 1952. Under åren 1953-55 var ökningen av industriproduktionen åter snabb: på grund av krigsskadeståndsproduktionen hade kvaliteten på industriproduktionen förbättrats och därför började exporten växa också på marknaden i väst.

Under inverkan av internationella konjunkturer

Under åren 1950-1975 styrde internationella konjunkturer Finlands industriproduktion. Industriproduktionsvolymen följde med trävaruindustrin noggrant de internationella hög- och lågkonjunkturerna. Utvecklingen förstärktes delvis av att konjunkturregleringen inom den ekonomiska politiken stod under den här perioden i bakgrunden. Å andra sidan var Finlands valutakurspolitik aktiv och devalvering användes flera gånger för att höja exportindustrins konkurrenskraft.

Den snabba produktionsökningen under åren 1953-55 efterföljdes av en period med långsammare ökning, som började under generalstrejkåret 1956. Vid sidan av generalstrejken berodde den långsammare tillväxten på svagare exportkonjunkturer och på att den strama regleringen inom Finlands utrikeshandel frigjordes år 1957, vilket utsatte industrin för allt strängare internationell konkurrens. År 1958 sjönk industriproduktionen på grund av lågkonjunkturen med 3,4 procent.

Under den internationella högkonjunkturen som följde efter lågkonjunkturen återhämtade industriproduktionen sig dock snabbt. Detta berodde delvis på 1957 års devalvering av marken, då dollarkursen mot marken steg med 39 procent. Efter år 1958 började industriproduktionen öka kraftigt.

Under 1960-talet var den internationella ekonomin mycket stabil. Detta syns också i den jämna tillväxten av industriproduktionen i Finland, även om ökningen började avta något år 1967. Samma år devalverades marken i Finland med 31 procent, varefter industriproduktionen åter började växa kraftigt. Efter 1971 års strama ekonomipolitik och metallstrejk följde en kort recession, som kortvarigt bromsade upp tillväxten av industriproduktionen. Under de därpå följande åren ökade industriproduktionen åter snabbt i och med den internationella högkonjunkturen. Tillväxten fortsatte ända till år 1975.

Handeln med Sovjetunionen dämpade lågkonjunkturen efter oljekrisen

De snabba tillväxtåren i början av 1970-talet efterföljdes av en internationell oljekris. Under åren 1974-79 tiodubblades oljepriset, vilket ledde till en världsomfattande inflation och recession. Internationellt sett anses lågkonjunkturen ha börjat år 1973, men dess inverkan på industriproduktionen i Finland syntes först år 1975, då produktionen började sjunka. Utöver oljekrisen påverkades produktionsnedgången också av frihandelsavtalet mellan Finland och EG, som ingicks år 1973. Avtalet utsatte Finlands industri för allt hårdare internationell konkurrens och exporten till västländerna minskade kraftigt.

Åren 1976 och 1977 innebar ännu nästan nolltillväxt för industriproduktionen, tills produktionen åter började öka kraftigt år 1978. Tillväxten av industriproduktionen åren 1978 och 1979 var snabbare än genomsnittet. Detta berodde på tre devalveringar av marken åren 1977 och 1978, som till sin storlek var totalt 19 procent i förhållande till marknadspriset på utlandsvalutan. Under oljekrisen lindrades situationen inom industrin i Finland också av den bilaterala handeln med Sovjetunionen. Inom handeln utbyttes allt mer industrivaror som kompensation för den dyrare oljan.

År 1979 blev oljan igen mycket dyrare, vilket ledde till en annan oljekris och vidare till en världsomfattande recession i början av 1980-talet. Inverkningarna syntes knappt i Finlands industriproduktion. Industrins internationella konkurrensförmåga upprätthölls för sin del med två devalveringar år 1982, som höjde utlandsvalutornas kurs mot marken med totalt 11 procent. Den oljeprisstegring som skedde i samband med oljekrisen i början av 1980-talet ökade åter exporten till Sovjetunionen.

Till följd av oljekrisen var 1980-talet i västra Europa en period av svag ekonomisk utveckling. Industrin i Finland klarade sig dock från de sista åren på 1970-talet till slutet av 1980-talet tydligt bättre än genomsnittet i Europa.

Industriproduktionen återhämtade sig snabbt från lågkonjunkturen på 1990-talet

Osäkerheten i Finlands ekonomi i slutet av 1980-talet kunde inte ännu märkas i industriproduktionen år 1989, då hela industriproduktionen ännu höll på att växa. Penningmarknaden i Finland frigjordes från reglering mot slutet av 1980-talet. Detta möjliggjorde valutalån och ökade hushållens och företagens skuldsättning. Efter revalveringen av marken år 1989 började 1990-talets ekonomiska kris synas följande år också som en lindrig minskning av industriproduktionen. Den minskade industriproduktionen berodde också på många andra liknande faktorer: östexporten avstannade nästan helt på grund av Sovjetunionens sönderfall och samtidigt minskade också västexporten. Därtill rasade de inhemska investeringarna och konsumtionen. År 1991 minskade industriproduktionen med omkring 9 procent.

Även om ekonomin var i kris efter devalveringen 15.11.1991 började Finlands export öka mycket snabbt. Tillväxten av industriproduktionen började på nytt redan år 1992, trots att de övriga sektorerna inom ekonomin ännu länge led av följderna av lågkonjunkturen. En viktig faktor i ökningen av industriproduktionen var just ökningen av exporten: efter år 1991 ökade exportens andel av bruttonationalprodukten kraftigt och var år 1997 redan omkring 40 procent av bnp. Efter år 1992 ökade industriproduktionen ytterst snabbt under hela 1990-talet ända till år 2000. Finland blev medlem i Europeiska unionen år 1995 och medlem i Ekonomiska och monetära unionen år 1998, vilket haft stor inverkan också på utvecklingen av Finlands ekonomi.

Tillväxten av industriproduktionen långsammare på 2000-talet

Den kraftiga tillväxten av industriproduktionen som fortsatte ända till år 2000 mattades av i början av det nya millenniet. Under åren 2001-2006 var den genomsnittliga årstillväxten av industriproduktionen under 3 procent, då ökningen under åren 1925-2000 var nästan 6 procent. Stagneringen av produktionen år 2001 berodde delvis på osäkerheten inom världsekonomin, som var en följd av terrordåd i USA.

Finlands industriproduktion började växa först år 2004, då produktionen ökade med drygt 5 procent. Avtagandet av tillväxten inom industriproduktionen år 2005 påverkades av arbetskonflikten inom pappersindustrin, som stoppade hela pappersindustriproduktionen sommaren 2005. År 2006 var tillväxten bättre än genomsnittet, vilket delvis berodde på nolltillväxten under jämförelseåret.

På 2000-talet har Ryssland, utöver Tyskland, igen blivit Finlands viktigaste handelspartner. Finländska företags investeringar utomlands har under de senaste 10 åren ökat betydligt. Finländska företag sysselsätter utomlands redan nästan lika mycket som i Finland.

I början av självständighetstiden stödde Finland sig på trä- och pappersindustrin. Efter andra världskriget blev tillverkningen av maskiner och utrustning den viktigaste näringsgrenen inom industrin. 1990-talet har tillverkningen av elektronik- och elprodukter blivit den viktigaste näringsgrenen, mätt med förädlingsvärdet. En stor del av varorna som producerats i Finland har exporterats och därför har den internationella ekonomin och dess utveckling inverkat i stor utsträckning på Finlands industriproduktion.

I den finländska ekonomihistorian har devalveringarna haft en viktig roll som forcerat tillväxten av industriproduktionen. Från 1930-talet till 1990-talet har Finland devalverat sin valuta under varje decennium åtminstone en gång. I och med den gemensamma valutan och i och med att företagen internationaliseras kan devalvering inte längre användas som ett medel inom ekonomipolitik.

Tidsseriefigurer 1925-2006:

Förfrågningar: överaktuarie Kari Rautio (09) 1734 2479, Statistikcentralen

Källor och länkar

  • Webbsida för volymindex för industriproduktionen
  • Hjerppe Riitta (1988): Suomen talous 1860-1985. Kasvu ja rakennemuutos.(ung. Finlands ekonomi 1860-1985. Tillväxt och strukturförändring.) Finlands Banks publikationer, tillväxtundersökningar 13, Statens tryckericentral, Helsingfors.
  • Hjerppe Riitta (1990): Kasvun vuosisata (ung. Tillväxtens århundrade, VAPK-kustannus, Helsingfors.
  • Pihkala Erkki (1987): Teollisuus-Suomi 1945-1980 (ung. Industri-Finland 1945-1980). Kustannusosakeyhtiö Tammi, Helsingfors.
  • Kiander Jaakko - Vartia Pentti (1998): Suuri Lama. Suomen 1990-luvun kriisi ja talouspoliittinen keskustelu (ung. Den stora depressionen. Finlands 1990-talskris och ekonomisk-politisk diskussion). ETLA B143. Taloustieto Oy, Helsingfors.
  • Loikkanen H., Pekkarinen J. (1989): Suomen kansantalous - instituutiot, rakenne ja kehitys (ung. Finlands samhällsekonomi - institution, struktur och utveckling), WSOY, Borgå.
  • Loikkanen H., Pekkarinen J., Siimes S., Vartia P. Toim. (1998): Kansantaloutemme - rakenteet ja muutos (ung. Vår samhällsekonomi - strukturer och förändring). Taloustieto Oy, Tammerfors.
  • Vartia Pentti, Ylä-Anttila Pekka (1992): Kansantalous 2017 (ung. Samhällsekonomi 2017), ETLA B80, Helsingfors.
  • Hase Anneli, Komppa Veikko, Lokio Ari, Riistama Kyösti, Vuori Merja (1990): Suomen kemianteollisuus (ung. Finlands kemiska industri). Kemian keskusliitto, S:t Michel.
  • Andreasson Kristiina, Helin Vesa (1999): Suomen Vuosisata (ung. Finlands århundrade). Statistikcentralen, Helsingfors.

Senast uppdaterad 15.5.2007